Villanell
- Denna artikel handlar om diktformen Villanell. För den italienska visformen, se villanella.
Villanell, även stavat villanelle eller villanella, av italienska villano, ungefär lantlig eller pastoral, är en ursprungligen italiensk diktform. Den infördes till Frankrike på 1400-talet och standardiserades under andra hälften av 1500-talet, sannolikt av poeten och satirikern Jean Passerat. Formen är strikt. En villanell består av fem treradiga strofer och en avslutande fyraradig strof.[1] [2][3]
Villanellans första rad återkommer som raderna sex, tolv och arton. Den tredje raden återkommer som raderna nio, femton och nitton. Versformen blev senare populär i England och har även kommit till användning i Sverige.[4]
 |
Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Andra wiki's kan inte vara källor (2026-04) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Rimschemat för de sex stroferna kan skrivas:
A1 − b − A2
a − b − A1
a − b − A2
a − b − A1
a − b − A2
a − b − A1 −A2
A1 betecknar samma ord, A2 betecknar samma ord, a-orden är olika men rimmar på varandra, b-orden är olika men rimmar på varandra.\
Den kanske mest citerade villanellan idag är Dylan Thomas Do not go gentle into that good night som skrevs 1947. På svenska finns dikter av bland andra Göran Printz-Påhlson och Majken Johansson (Villanella på en spik, 1958). Tore Berger har skrivit, tonsatt och sjungit in Villanella 55.[2][4]
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ↑ Cuddon, J.A. (1998). ”Villanelle”. A dictionary of literary terms and literary theory (4. ed.). Oxford: Blackwell. Libris 8292972. ISBN 0631202714
- 1 2 ”Villanell”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/villanell?isSearchResult=true. Läst 12 april 2026.
- ↑ ”Villanelle”. Britannica. https://www.britannica.com/art/villanelle. Läst 12 april 2026.
- 1 2 Ellerström, Jonas (2019). ”Klang och eko”. Tidskrift för litteraturvetenskap (2019:4): sid. 38-46.
