Luthersk ortodoxi

Luthersk ortodoxi var en historisk utveckling inom lutherdomen, där ett dogmatiskt system utvecklades, främst till försvar mot angrepp från romersk-katolskt motreformationsarbete. Detta system baserade sig på luthersk skolastik, vilket återinförde aristotelisk metafysik. Under den lutherska ortodoxin framställdes talrika publikationer med dogmatiska system. Antagandet av Konkordieboken 1580 anger ortodoxins startpunkt.

Den lutherska ortodoxin indelas i tre faser: tidigortodoxin (1580–1600), högortodoxin (1600–1685) och senortodoxin (1685–1730). Under den sista fasen kom ortodoxin i konflikt med pietismen, och kom så småningom ur mode. Från ca 1750 började neologiska tendenser istället göra sig gällande i Svenska kyrkan.

Karaktär och fromhetsliv

Det finns många missuppfattningar om ortodoxin, exempelvis att den enkom skulle ha präglats av kall och sträng lagiskhet utan värme eller mystik. Men den lutherska ortodoxins teologi rymde i själva verket strömningar präglade av mystika traditioner. I periodens uppbyggelse-, bön- och sångböcker finner vi uttryck för en mångfald fromhetsriktningar, mer präglade av ”hjärtats fromhet” än av katekesens dogmer. Denna närmast meditativa fromhet var inte sällan påverkad av eller direkt hämtad från medeltida mystik och tanken på den mystika föreningen med Kristus, unio mystica. Böner kunde hämtas från fornkyrkliga och medeltida författare, som Origenes eller den heliga Birgitta.

I Sverige var två av de mest spridda och lästa författarna under perioden Arndt och Scriver, och den verkliga folkboken var psalmboken, som betydde mest för att forma allmogens fromhet. Exempelvis 1695 års psalmbok genomsyras helt av värme, hopp, tröst, och glädje och en luthersk förtröstan på Guds nåd.

Se även

• Martin Chemnitz
• Johann Gerhard
• Pietism
• Ortodox kristendom