Halshuggning

Franska riddaren Jean de Carrouges som segrat i envig mot väpnaren Jacques le Gris (1386) och tagit dennes huvud, efter den tidigare anklagat den senare för våldtäkt mot sin fru.

Eldmyra som halshuggits av en parasitfluga.

Halshuggning, särskilt i jakt och slakt även nackning, och medicinskt dekapitering (via tyskan och franskan, av medeltidslatin: dēcapitāre, "avhuvning"), innebär avlivning genom att huvudet skiljs från kroppen. Halshuggning är en äldre avrättningsmetod såväl som en fortfarande använd avlivningsmetod. Halshuggning kan också ske vid höghastighetsolyckor.

Avrättning

Halshuggning som bestraffning har förekommit länge. Våldsam amputering av kroppsdelar som straff, exempelvis med dragande hästar, nämnt i medeltida lagar, kunde också ibland inkludera huvudet, se skärpt dödsstraff.

Främst har blankvapen som svärd och senare handbila använts för att skilja huvudet från övriga kroppen. I Europa har halshuggning setts som en finare form av avrättning och har därmed överlag avsetts för adeln och högre uppsatta personer. Lägre stånd har istället förhållandevis avrättats genom hängning eller tortyr såsom bränning på bål, rådbråkning, stening med mera.

Halshuggning genom svärd

Halshuggningen av Kosmas och Damianus, målning av Fra Angelico.

Svärd har historiskt gett sämre resultat än yxa vid halshuggning och började avskaffas runtom i Europa under senmedeltiden och renässansen för att minska fallen där skarprättaren fick dålig verkan och behövde hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats; men även med yxa krävdes kunskap och erfarenhet hos skarprättaren för att kunna skilja ett huvud från kroppen i ett hugg. Den bayerske skarprättaren Franz Schmidt (1555–1634) var aktiv i 45 år och förde en mycket detaljerad dagbok där han beskrev sitt arbete. Han avrättade 361 personer under sin karriär, varav 187 med svärd. Han berättar att hans fader, även han skarprättare, utbildade honom i halshuggning med svärd, och hade Franz öva mot pumpor och grödor och slutligen djurkadaver och levande djur.

Ibland blev skarprättaren mutad av den dömdes fiender för att medvetet missa och dra ut på avrättningen, och vice versa av den dömde för att skarprättaren skulle ta avrättningen på allvar.

I Sverige ansågs svärdet som värdigare än yxan och fanns som valbart alternativ för adeln ända fram till början av 1900-talet. Än idag förekommer halshuggning med svärd som avrättningsmetod i Saudiarabien, och användes även i Irak så sent som 2000 mot en rad kvinnor anklagade för prostitution.

Halshuggning genom fallbila

Fallbila.

Problemen med lidande vid halshuggning var så stora att det under medeltiden ledde till utveckling av mekaniska "fallbilor" (senare kallade giljotin), främst i Skottland.

Intresset förnyades och fick ett genombrott under franska revolutionen sedan en straffrättskommitté, ledd av läkaren Joseph-Ignace Guillotin, rekommenderade metoden. Giljotinen användes därefter i en rad europeiska länder, bland annat en gång i Sverige 1910, innan dödsstraff via halshuggning började försvinna.

Sverige

Halshuggning var den vanligaste avrättningsmetoden i Sverige under 1800-talet, och standardmetod fram till 1906, men ändå kontroversiell då skarprättaren ibland missade sitt mål, och därmed kunde få hugga flera gånger innan personen ifråga avrättats. Detta inträffade till exempel i Sverige vid Konrad Petterson Lundqvist Tectors avrättning (då skarprättare Steineck förmodas ha varit berusad vid avrättningen).

Frankrike

Hamida Djandoubi blev den siste att avrättas med giljotin i Frankrike 1977, 185 år efter metoden infördes; de sista dödsdomarna utfärdades 1981, inklusive en fastställd, men samtliga benådades efter valet av Francois Mitterrand till president.

Mellanöstern

Talibanerna använde halshuggning med svärd som dödsstraff under sitt styre i Afghanistan, där sharia tillämpades. Idag är metoden i praktiken begränsad till Saudiarabien, där den är standardmetod.

Schweiz

I Schweiz användes den länge, huvudsakligen genom svärd, även om giljotinen infördes under 1800-talet. Efter återinförande av dödsstraffet på 1870-talet användes den sammanlagt nio gånger, senast 1940, kort innan dödsstraffet avskaffades i fredstid. Även Italien, Grekland och Beneluxländerna har giljotinen använts under 1800-talet.

Storbritannien

Storbritannien upphörde i praktiken med halshuggning under 1700-talet till förmån postum halshuggning och gradvis mer precisa former av hängning; straffet fanns dock som en möjlighet till 1973.

Tyskland

Förutom i Frankrike och dess kolonier fick halshuggning ett uppsving i Tyskland, där den blev standardmetod för verkställande av dödsstraff av Adolf Hitler 1938. Den siste att halshuggas i Västtyskland var mördarna Richard Schuh och Berthold Weymeyer (Västberlin), båda 1949, i Östtyskland den tidigare lägerläkaren i Auschwitz Horst Fischer 1966, varefter skjutning infördes som metod.

USA

I USA har halshuggning varit sällsynt, och andra metoder används. Delstaten Utah, som domineras av mormonerna, förespråkade länge halshuggning eller skjutning, men det är oklart om den förra metoden någonsin använts. Ett undantag var under slavupproret i German Coast 1811: Their heads were placed on high poles, above and below the city, and along the river as far as the plantation on which the revolt began. Även under indiankrigen förekom halshuggningar. Få om några av dessa var emellertid rättssanktionerade.

Olyckor

Donald Campbell halshöggs av sin vindruta i en båtkrasch i 480 km/h år 1967. Kroppen hittades först år 2001.

Se även

• Schavott
• Stupstock
• Giljotin
• Handbila