Vad händer när man skickar en livrädd redaktör för att skriva om en skräckfilmsserie? Är det kosher att gråta av rädsla i biosalongen?
Vad är det med skräckfilm? Varför vill människor frivilligt låta sig skrämmas i en mörk biosalong? Det är frågor jag aldrig förstått. Jag har länge försökt upprätthålla en hård image med tuperat svart hår, tjockt med eyliner och kängor som passar bra att sparkas på stan med. Men sanningen är att i mitt inre är jag en liten skitskraj femåring som helst ligger hemma i fosterställning under täcket. Jag har inte vågat se på Twin Peaks före jag fyllde 31 - och aldrig ensam. Det är nästan så att Star Wars känns för skrämmande, på den nivån är det. Och det är just på grund av det här som webbredaktionen valde att skicka mig för att se skräckfilm. De andra visste att de skulle få sig ett gott skratt.
Polarnattens vampyrer
Frostbiten är en svensk vampyr/horror/skräckfilm som utspelar sig i mörkaste Norrland. Vad är nu bättre för vampyrer än polarnattens mörker? De kan leva ute 24h i flera veckors tid utan att rädas att de smälter - eller vad det nu är som händer vampyrer i dagsljus. Där hänger sen ett gäng vampyrer och vampyrar sig, de blir flera och tar över staden och sådant. Låter kanske inte så himla skrämmande. Men jag utmanar dig, gå och se filmen så kanske du ändrar åsikt.
Redan flera timmar före filmvisningen började min puls stiga och när jag stegade in i biosalongen kände min ångest inga gränser. Min puls låg på ungefär 120. Jag parkerade mig på den bakersta stolsraden. Det var ju verkligen en snilleblixt av mig. Under hela filmen var jag rädd att nån smög bakom mig och varje gång någon prasslade ens lite i godispåsar och annat snask hoppade mitt hjärta över ett slag.
Fysiskt illamående och själslig smärta
Nio minuter in i filmen övervägde jag att ge upp och se mig besegrad. Redan då var det så sjukt ångestframkallande skrämmande att jag ville avlida. Men jag höll som tur ut. Sen gick filmen upp och ner. Det fanns så mycket comic relief i ett skede att det nästan blev tråkigt. Efter en timme blev det ändå alldeles falsigt skrämmande igen, och min andhämting blev häftigare. Om jag säger såhär, mot slutet av filmen var inte tårarna långt borta. Det var inte tårar av rädsla utan mer en obehaglighetsgråt. Fasan och flykten som porträtterades på bioduken gick rakt in i mitt stackars femåriga hjärta och skapade en sån obehaglig känsla av skräck i min själ att jag ville rusa ut. Men jag satt fastnaglad. Det var ju mörkt runt mig, jag vågade inte röra en muskel.
När filmen äntligen var slut kände jag ett helt fysiskt illamående. Och om jag drömde mardrömmar följande natt undrar ni? Såklart gjorde jag det. Men det handlade inte om vampyrer utan om bloggare.
Paha Pohjola
Skräckfilmsserien Paha Pohjola fortätter fram till slutet av april. I serien visas filmer som Sauna, Død snø, Valkoinen peura, Nattevakten och hela Lars von Triers kultförklarade tv-serie Riket (på 35 mm film!). Mera info om Paha Pohjola hittar du här.
Riktiga skräcknördar uppmanas också gå på seminarium med nordiska skräckexperter på Orion på lördag. Fritt inträde och allt, läs mera om seminariet här. På fredag föreläser också Yvonne Leffler om Naturen som ondskans boning i Nordisk skräckfilm på Kulturkontakt Nord.
