Olivia Rodrigos grej är lite att hon utan ansträngning glider mellan känslosamma ballader, hoppingivande pop eller energisk poprock. Ibland på samma spår.
Det har hon varit en mästare på sedan skivdebuten för fem år sedan och det är hon också på det nya albumet You Seem Pretty Sad for a Girl So in Love, som släpptes på fredagen.
Det är ett album som känns som en festkväll om sommaren, en kväll som svalnar, som skiftar mellan lugna, fuktiga småtimmar insvept i cigarettrök, eller en taxiresa mot det lokala danshaket.
Sommarnattens gudinna
Den före detta Disneystjärnan lyckades med debutalbumet Sour (2021) att överraska och etablera sig som en av den nutida poprockens främsta namn.
Sour var en fantastisk helhet med Good 4 U, Traitor och Drivers License som oslagbar spjutspets.
Uppföljaren GUTS (2023) kom med Vampire och Ballad of a Homeschooled Girl, båda moderna klassiker.
Samtidigt har hon som liveartist etablerat sig som en rockig popdrottning. En 2020-talets arvtagare till Paramore och The Cure.
De sistnämndas frontfigur Robert Smith är också en av Rodrigos beundrare (och vice versa), och han gästade även hennes hyllade spelning på Glastonbury förra sommaren.
Smith finns också med på Rodrigos nya album.
Som helhet följer det tredje studioalbumet samma mönster som de två första: en hel del mjuka popdängor, så där som Lana del Rey eller Billie Eilish kan låta, blandat med lite upptempo och på väl utvalda ställen kryddat med rockiga gitarrer.
Soundet är ändå lite nytt. Dimmigt, skulle jag vilja säga. Borta är countryreferenserna och det akustiska.
Nya producenten Dan Nigro (till hans tidigare produktioner hör till exempel Chappell Roan och Kylie Minogue) har tillfört nya dimensioner, trots att karaktären och albumets dramaturgi ändå är väldigt lika tidigare album.
Många fans kommer gilla det bekanta men jag skulle inte ha tackat nej till något mer oväntat.
Texterna handlar om kärlek, längtan och en tillvaro där känslorna gör att man inte riktigt tänker klart. Inget banbrytande inom modern girl pop, men de följer ett recept som ändå ger ett djup och en möjlighet att känna igen sig.
En av låtskrivarna är Amy Allen som är en av krafterna bakom Sabrina Carpenters och Tate McRaes största hittar.
Om Zara Larsson är den varma sommarkvällens gudinna, är Rodrigo hennes efterträdare då solljuset falnar och temperaturen sjunker samtidigt som värmen inombords stiger.
Känslorna svallar på samma sätt som denna sommarnatt ofta gör på småtimmarna: från drömmiga Honeybee och What’s Wrong With Me (samarbetet med Smith) till Stupid Song om kärlek så stark att du inte kan uttrycka det.
Och till de mer rockiga låtarna som Expectations och My Way, som låter som målmedvetna steg mot nästa programpunkt och ett lerigt dansgolv i en skogsglänta någonstans dit bussarna inte går.
Eller Obsessed där refrängerna exploderar som då drömmarna om kärlek eller nattmat krossas, just då solen börjar gå upp.
Det är ändå på U + Me = <3 som Olivia Rodrigo är som bäst: där hennes egen stil möter en gnutta Avril Lavigne och Paramores Hayley Williams, där alla små gitarriff och körarrangemang smälter samman till en skön sommaranthem.
Det är just där som Rodrigo är som starkast. Produktionen låter instrumenten och Rodrigos sång skapa ett djup som man kan drunkna i.
Nästa år kommer Olivia Rodrigo till Stockholm, hennes enda stopp i Norden och en av bara sju städer hon besöker i Europa.
Med tre så här starka album och en förkärlek för att leva ut rockartistdrömmar på scenen kan en Olivia Rodrigo-konsert bara vara en underbar upplevelse.
