Peptid

Tetrapeptid

En peptid (från grekiska πεπτος, "smältbar" eller "ätbar"), är en molekyl som består av en kedja av aminosyror (även kallade monopeptider) som sitter ihop med peptidbindningar till en kort kedja. En peptidbindning är ett specialfall av amidbindningen; en kolatom (med dubbelbindning till en syreatom) binder till en kväveatom (som tillhör en annan peptid och som i sin tur binder till ett väte). De två kol- och kväveatomerna sitter i sin tur fast på var sitt alfakol.

Peptider skiljer sig från proteiner enbart genom att de är mindre; gränsen mellan peptid och protein brukar dras vid 50 aminosyror så att insulin med sina 51 aminosyror räknas som det minsta proteinet. En molekyl med endast två aminosyror kallas dipeptid, en med tre aminosyror kallas tripeptid. Lite större peptider kallas ibland oligopeptider, och ännu större polypeptider. Exakt var gränsen mellan oligopeptid och polypeptid går är svårt att säga, men ofta räknas peptider på mellan cirka 30 och 50 aminosyror som polypeptider.

Peptider finns i kroppen bland annat i ribosomerna, men det finns också ett antal peptidhormoner såsom oxytocin och vasopressin. Peptider med funktion i nervsystemet kallas neuropeptider. Det som skiljer peptider från "klassiska" transmittorsubstanser (noradrenalin, dopamin och serotonin) är att peptider endast kan syntetiseras av ribosomerna som finns i nervcellens soma.

Peptider kan också bildas när ett ribosomtillverkat protein bryts ner, eller framställas på syntetisk väg.

Hos bakterier och svampar finns icke-ribosomala proteiner. Djur har mycket svårt att bryta ned cykliska peptider och svampar använder dem för att förhindra att bli uppätna, exempelvis amatoxiner hos vit flugsvamp och ciklosporin i flera tolypocladium-arter.

Kopparpeptiden GHK-Cu

GHK-Cu är en naturlig kopparkomplex av tripeptiden glycyl-L-histidyl-L-lysin. Tripeptiden har en stark affinitet för koppar (II) och isolerades första gången från människans blodplasma. Den förekommer också i saliv och urin.

Flera koppar(II)-peptidkomplex förekommer i naturen. I människans plasma är nivån av GHK-Cu cirka 200 ng/ml vid 20 års ålder. Vid 60 års ålder sjunker nivån till 80 ng/ml. Det antas att GHK-Cu hos människor bidrar till sårläkning, rekrytering av immunceller, har antioxidativa och antiinflammatoriska effekter, stimulerar syntesen av kollagen och glykosaminoglykaner i hudfibroblaster samt främjar tillväxten av blodkärl. Nya studier har visat dess förmåga att modulera uttrycket av ett stort antal mänskliga gener, vanligtvis genom att återställa genuttrycket till ett friskare tillstånd. Syntetiskt GHK-Cu används i kosmetika som en reparerande och anti-aging ingrediens.

Kopparpeptider kan tas oralt, och många föredrar dem framför injektioner. Koppar är ett essentiellt spårämne, och vår kropp behöver små mängder för att fungera. För närvarande är dock peptiden GHK-Cu inte godkänd av den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) som ett kosttillskott. Av denna anledning säljs orala former vanligtvis "endast för forskningsändamål" och är inte avsedda för dagligt bruk.

I slutet av 1980-talet började kopparpeptiden GHK-Cu uppmärksammas som ett lovande medel för sårläkning. Vid pikomolära och nanomolära koncentrationer stimulerade GHK-Cu kollagensyntesen i hudfibroblaster, ökade ackumuleringen av totalt protein, glykosaminoglykaner (enligt en tvåfasig kurva) och DNA i dermala sår hos råttor. Man upptäckte också att sekvensen GHK finns i kollagen och antog att peptiden GHK frigörs efter vävnadsskada. Man föreslog en klass av molekyler för akut respons som frisätts från den extracellulära matrisen vid skadestället. GHK-Cu ökade även syntesen av dekorin – en liten proteoglykan som deltar i reglering av kollagensyntes, sårläkning och antitumorskydd. Det har visats att GHK-Cu har antiinflammatorisk effekt och stimulerar frisättningen av tillväxtfaktorer såsom hjärnans neurotrofa faktor (BDNF), vaskulär endotelial tillväxtfaktor (VEGF) och benmorfogenetiskt protein 2 (BMP-2).